Superwoman

I summeringen av termin 1 skrev jag att jag hade u (underkänt) på en tentamen, det visade sig vara fel!!! Jag är godkänd! På pingpong stod det u, men på min tentamen som jag hämtade ut stod det G. Mohaha överlycklig!

Vilket innebär att jag är godkänd på nästan allt, måste bara fixa en kompletering på förra tentamen då jag hade influensa. Men det är bara ett mål. Vilket gör att jag snart har mina 30 hp.
Åh, kvällen fick ett bra slut i alla fall.

Dessutom har Mr.Asakareh livat upp min kväll. Tack
Så nu mår jag bättre och kan sova med ett litet leende på läpparna i alla fall.

Bägaren rann över

Idag har det bara varit ett enda enormt kaos.

Dagen började med en tveksamhet kring när vi började. På väg ut ifrån gårdagens föreläsning sa föreläsaren "det är schemaändring imorgon, ni börjar 10 istället för 9. Men jag pimmar er" och inget pim hade trillat ner under kvällen eller morgonen så där satt man som ett frågetecken om man skulle åka in till 9 eller 10. Men jag åkte in till 9, tänkte jag kunde lämna blod om vi inte skulle ha någon föreläsning.
Och klockan 9 stod vi några stycken utanför föreläsningssalen men utan föreläsare, så då börjar jag gå till blodbussen. Som idag bestämde sig för att strunta i Södertörns högskola.
Gick istället och kopierade min FATO- omtenta, så att jag kan få rätt betyg publicerat. (en annan historia)
Sedan hade jag en diskussion med några om föreläsaren och om kemi och jag blev sjukt arg och irriterad. (Något jag var redan från kvällen innan)

Så lagom till 10 hoppade jag in och satte mig för att lyssna på föreläsningen. Och förstod det mesta utav den. Trotts att föreläsaren vägrade lägga upp power pointen innan föreläsningen för att lättare kunna anteckna men fick nog ner det mesta ändå. Efter föreläsningen gick jag fram till föreläsaren för att reda ut ett par frågor inför laborationen på eftermiddagen. Men jag hade nog fått ett bättre svar av en vägg. Så byggde upp en fin frustration.

Gick ensam till lunch rummet, då mina vänner var *poff* borta... som vanligt.
Väl nere värmde jag min mat och satte mig, satt sedan och svarade på ett viktigt sms. När folk runt omkring började besvara frågor inför laborationen på löpande band. Något som jag suttit med i flera timmar kvällen innan. Det sänkte mitt självförtroende ganska mycket. Sedan började en person hetsfråga mig frågor om amphioxbiljetter, när vi ska hämta dem, hur och lalalalala. Vet inte hur många gånger jag förklarat det, och vi hade bestämt att hämta dem igår men sköt upp det till idag. Ändå var det hets kring det. När jag svarat på en fråga, frågade en annan person en fråga om blodbussen så svarade på det. Men mitt i mitt svar så hetsar person nummer 1 med fler frågor och kallar mig "total ignorer" när jag inte svarar. Vilket får mig att totalflippa.  Så reser på mig och går där ifrån, arg som jag vet inte vad och tårarna rinner. Ringer till min fantastiska vän Linda och går till henne och gråter en skvätt. Ville bara åka hem då och få utlopp för mina aggressioner, men fick så fint lugna ner mig och gå till min labb 30 min senare.

Började kursen förra måndagen och har sedan dess mått sämre och sämre för varje dag som gått. Kemin får mig att vilja hoppa av. Jag känner inte att jag klarar av det. Vilket får mig att vilja skrika och gråta (gråta gör jag i alla fall). Att de omkring en verkar förstå allt så mycket bättre, gör det hela så mycket jobbigare. Och att lärarna suger på att förklara så att jag förstår och faktiskt kan räkna etc själv. Dagens episoder fick bägaren att rinna över. Sista droppen. Så nu får vi se om jag klarar resten av veckan.

Klänningar

Var och shoppade 3 klänningar i helgen.
Sjukt underbart att lyckas köpa 3 klänningar i storlek 40. Det har jag inte haft sen innan jag började gymnasiet. Med andra ord i 9:an. Köpte även ett par stövlar, något jag i vanliga fall inte äger. Då jag inte får upp dem över vaderna. Bilder kommer imorgon :)

Jag är lycklig.
I 3:an på gymnasiet vägde jag som mest 104 kg.
Idag väger jag 83 kg.
104 kg-83 kg = 21 kg

 Jag har gått ner 21 kg!

På 1 ½ år har jag gått ner 21 kg. Galet ju!
Har gått från ett bmi på 34.4 till 27.4.
För att komma ner till normalvikt behöver jag gå ner 8 kg till.

När jag gått ner 8 kg kommer jag ha storlek 38.

Hur skall jag gå tillväga och hur lång tid kommer det att ta?
Första målet är under 80 kg. (-4kg)
Andra målet är 75 kg
Tredje målet är 70 kg

Om man skulle lyssna på sina vänner.

"- Du kan inte ta på dig ansvaret för vad andra gör. Den enda som som ansvarar för vad man stoppar i sin kropp, är en själv. Du var ett jätte stort stöd för *namn* förra året. Och mig har du inte träffat på jätte länge. Du kan inte ta på dig så mycket ansvar det är helt orimligt. Plus att du redan är så omtänksam som man kan bli."

"-Du tar åt dig mer än ditt ansvar.
-Deras ansvar, inte ditt? Du kan inte rädda alla."

Otillräcklig och ofokuserad

Det känns som att jag gör för lite för alla i min omgivning.
Känns som de begär mer än vad jag kan ge, fast det kan vara min egna inbillning.

Jag har verkligen ingen fokus på studierna heller. Det är som att jag tappat det på okänd plats.
Eller har jag en blockad för att jag har sån panik över kemin?

Känns som jag inte vet var mitt mål är längre, med utbildningen, med livet. Hur ser min framtid ut?

Överflöd?

Var diplomet ett bevis på att jag gör för mycket?
Att jag hindrar andra från att växa och ta ansvar?
Tar jag för mycket plats?
Försöker jag för mycket?
Bör jag sluta? Eller uppskattas det?
Gör jag det för dem eller för mig?

-Du kan inte ansvara för alla!

Känns som att alla behöver mig, men har jag tappat förmågan att se?
Det fanns så tydliga tecken, men jag läste dem fel....
Hade jag bara tänkt efter hade jag sett att de var identiska med tidigare beteenden.
Hur kunde jag missa...
Nu kommer jag ha sån ångest...
Allt är mitt fel! Jag kunde stoppat det tidigare!
Om jag bara agerat tidigare förra gången, då hade inte tabletterna varit i cirkulation. Då hade jag räddat två!
Nu rädda jag ingen...
Jag misslyckades!

En gång missbrukare,
alltid missbrukare?

Termin 1

Igår fredag var den sista dagen på min första termin vid Karolinska Institutet. Min första termin på universitetet. Ni anar inte hur galet fort den terminen har gått. 

Under terminen har jag lärt mig väldigt mycket om allt från atomer, svalgprover, räknandet av celler, häftiga färger i odlingsplattor till hur man tar ett EKG, detekterar epilepsi och mycket mycket mer.
Jag har träffat fantastiska människor både i min termin och i terminerna över mig.
Jag har både fått U på en tenta och VG på en laborationsrapport som lämnades in till den läraren som anses vara svårast att få ett VG ifrån då hon ser alla detaljer. Jag lyckades även få mitt efterlängtade VG på praktiska provet igår. Något som betyder mest för mig. Då jag anser att det är bättre att visa att jag förstår och kan utöva det praktiska i yrket än skriva en vanlig sals tenta i 4h. Vilket inte är riktigt min grej.  Jag har valt att sitta med i BAS, sektionen för utbildningen vilket i vanliga fall hade fått mig på fall och gett mig fler U, men jag har insett att jag inte kan ta på mig förmycket och därför sagt nej till mycket. Jag blev utsedd till "klassens förälder" vilket för min del är en stor eloge. Det innebär att jag är deras klippa och att de kan förlita sig på mig.

Gårdagen firades med 1h och 45 min badminton med några av mina närmsta vänner och jag insåg hur mycket jag saknar att spela volleyboll och att jag även var lika duktig på att slänga mig nu som då. Tror jag missuppfattat hur man spelar badminton ser ut som jag försöker konvertera till smurfarna.

Jag är så fantastiskt stolt över mig själv. Jag trodde inte jag skulle överleva första terminen, men det gjorde jag och det känns så bra! Jag vill ge mig själv en stor stjärna i kanten.

Allt som sker runt omkring

När man är liten förstår man inte allt som sker runt en, även om man tror det vid tillfället. 

Undra hur mitt liv sett ut om jag hade förmedlat allt som jag såg runt omkring mig, om jag berättat för någon om allt som hände. Men som alltid ville jag skydda de i min närhet. 

Jag brukar gå in på umo.se ibland, för att se hur sidan växt och blivit ett stort forum för många ungdomar. 

Det första jag såg när jag gick in där var om en kille som berättade om att han hade en pappa som drack, vilket fick mig att tänka på att jag innan jul skrev under "vit jul". Vit jul är en organisation som kämpar för alla barns rätt till en alkoholfri jul. Mamma påpekade för mig när jag kom hem i julas, att jag har varit ett av dessa barn som haft en helvetets julafton. Jag vet att händelsen ärrat mig för livet, men jag har aldrig sett mig som en av dessa barn. Jag har inte bestämt mig för om jag ska dela med mig av min story riktigt än. I alla fall om jag inte ser mig som en av dessa barn, hur ser då andra barn sin livsbild. Hur ser de sin vardag? Är de medvetna om att familjen kanske har problem, att mamma/pappa är alkoholist? Det är ju som sagt deras vardag. När slår man sig fri och faktiskt inser att det inte är så här ett barns vardag ska se ut? när inser man själv som barn att det inte är rätt? Jag är 21 år och min mamma var tvungen att påpeka för mig att det var så här mitt liv såg ut för att jag skulle inse. Inte inse att det var fel allt som hände den kvällen för det har jag vetat om, men att inse att det faktiskt inte ska ske med barn runt omkring. Att vi som barn inte ska behöva uppleva det.

Country

Ibland önskar jag att jag växt upp på en ranch och lärt mig spela gitarr och skriva country låtar.
Det är sån fantastisk musik som förmedlar så mycket. Den musiken säger mer än all annan musik tillsammans.

Dreaming big.

The life outside the walls

Den där känslan som fyller ens kropp...
Om att man kunde varit där och hjälpt personen i ett tidigare skede om man bara hade vågat öppna ögonen! 

Även om det visat sig att personen faktiskt tagit sig igenom ett trassligt liv, ett liv på behandlingshem. Ett liv med regler och riktlinjer ett liv där alla måste vara på sina rum 22.00. Nu är personen utanför dessa väggar av regler och riktlinjer, "ute i det fria". Det måste vara en stor omställning. Att helt plötsligt inte ha samma rutiner, samma regler. Tro att om det går någon utanför dörren så kommer de komma och visitera ditt rum... Men det gör dem inte, för du är fri, fri från det livet.


Hur hjälper jag en person att komma från ett liv på ett behandlingshem till ett liv utan? Hur hjälper jag personen att leva utan dessa regler? Att anpassa sig till ett liv utan allt detta? Hur stöttar jag?
Jag måste låta personen stå på sina egna ben, men finnas där när hen tvekar på sin egen förmåga.

Verb

Kom ihåg älska är ett verb, man måste göra det.

Vem är jag för andra?

Jag anser att jag har vänner, men har man vänner om det bara är ensidig kontakt. Eller de svarar ju när man har hört av sig till dem men de tar aldrig första steget. När de väl hör av sig så är det för att de vill ha något, oftast någon form av information. Är det vänskap då? Är det rätt av mig att känna att jag vill ha mer utav relationen, speciellt med en av dem.

Jag vill så mycket, jag vill sitta med i studentsektionen men samtidigt orkar jag inte. Jag vill engagera mig men känner inte att jag räcker till,  om jag säger nej känns det som att jag sviker dem. Om jag en dag inte kan svara på en fråga gällande något med studierna, kommer de se ner på mig då? Kommer jag känna att jag misslyckats? Kommer jag ha tappat fokus?
Jag vill förändra världen, men om jag inte ens klarar detta. Hur ska jag då klara av att förändra världen?